När jag stiger dit upp till mitt vilorum
uppför trappornas knarrande trä,
då ville jag böja, av vördnad stum,
för de sovandes minne mitt knä.
Det susar i kammarn på vinande loft
om det trogna blod som jag ärvt,
och det svävar som gammalt lavendeldoft
kring kuddens skinande lärft.
4
Jag sov i den dånande stormnatt
med vaggande ro i min själ,
Du bröt mig vid grinden en stormhatt
och räckte mig den till farväl.
Du sade: ”Jag anar din färd blir hård
och din väg blir stormig och lång.
Välkommen igen till din frändegård,
om det lyster dig vila en gång.”
Ja väl, jag har känt som jag ärvt litet malm
från fädernas flammande härd.
Jag stått i din smedja vid släggornas psalm
och smitt på ett klingande svärd.
Och vinden från hembygdens fala och hed
må vara min reskamrat
och föra mig fram genom kamp och fred
som en sjungande glad soldat.
232
