EN PESTHYMN
Nu är det tid, I andligen besuttna!
Från länderna där svärdets skördar ruttna
stå pestens söner upp till härjningsfärd.
För östanvinden blåsa svarta flaggor,
och digerdöden hänger i hans faggor
och spyr sitt etter över särsjuk värld.
Den kommer, dies iræ, dies illa,
ej längre som en skräcksyn och en villa,
men som en verklighet vid rikets dörr.
När smittans yngel väller upp ur kärren,
har jorden då ej kvar ett rop till Herren
av alla ångestpsalmerna från förr?
Nej, tidens son är utbedd intill tomhet,
ju längre västerut, dess större fromhet;
på sina knän han legat som en träl
och suckat: ”Si, jag är en usel mullsäck,
förvandla mig, o Herre, till en gullsäck!”
Och Gud har hört hans bön och dömt hans själ.
För allt det rena blod din lystnad gjutit,
för alla eder dina furstar brutit,
för all din skrymtan bakom helig skylt,
för alla hemska drifter som du väckte
ur tusenårens dvala hos vårt släkte
bekänn, o tid: Jag har förskyllt, förskyllt.
Känn nu din bot! De nalkas, de besatta,
de ur vars munnar hesa gastar skratta,
vars betar rota dina grödors stubb.
