HÖSTHORN
Du buktiga horn, som har strövat så vitt,
på tjurpannan fäst och kring vallerskans hals,
jag prövar att väcka den klang som du spritt
på villande vägar vid höstvädrens vals.
Jag går vart jag vill och jag blir var jag vill,
och länge jag följt som ett tjänande hjon
de tinande vindarnas greve, April,
och Maj, de ljuva dofters patron.
Jag skattar ej ringa den lön som jag fått.
I gåven mig, herrar, båd kost och klenod:
en blåblick av himlen, då allting var grått,
och strömmarnas sjungande takt i mitt blod,
en strykning kring själen av vänligt och lent,
då världen var kulen och stelnad av frost,
en blomning i hjärtat som varat så sent,
att knappt den kan ödas av röta och rost.
Nu gen mig mitt orlov och gen mig betyg
och sägen mig an som en dugande dräng.
Nu vill jag kvittera den grönskande smyg
där rosorna vajade ro kring min säng.
Mig lockar mer hemkärt en knarrande lund
som fäller sitt löv och sin frukt på min teg,
där kvällen slår tidigt kring gården sin rund
och vinden går nattvakt med dånande steg.
