Hoppa till innehållet

Sida:Samlade dikter 1943.djvu/352

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Jag hälsar er, furstar som krönen vårt år,
som åldern bekröner det mänskliga liv!
Er städja är fast och er ynnest består.
I sägen er tjänare: Kom och förbliv.
Jag hälsar dig, rika September, som tänt
ett lövverk av flammande guld kring din sköld.
Oktober, de brusande floders regent,
November, du hertig av mörker och köld.

Jag blåser mitt skallande horn till ert pris,
jag kallar från bodarna boskapen hem,
och folket jag kallar till sprakande spis
och vandrarn att lösa den tryckande rem.
Här sluter sig kretsen kring oss som förstå
att skilja som tröskaren kärna och skal,
att bärga som äring av vissnande strå
vår djupare gamman, vårt rikare kval.

Men tiden är pilgrim, och ständigt framåt
I skriden, I tre, mot ett högre kvarter.
Jag följer bland blossen er ökniga ståt,
jag blåser er gång under stjärnans baner.
Det droppar av stjärnljus från hösthornets rand.
Jag tvingar till andakt dess trotsiga ton
och lägger det ner i det vintriga land
vid konungens orgelomsusade tron.


INFÖR FREDEN

Jorden talar: Snart är jag trött att ila
som ett stridsbloss röd genom nattlig rymd.
Göm i skyar, måne, din dystra bila,
klarna, sol, av kvalmiga ångor skymd.


338