Men det är högre ting du vill förnimma,
och du skall känna vad vi alla känt.
Lägg bort din hörlur i en stilla timma
och lyssna till ditt inres instrument.
De dolda källorna, de lådingsfriska,
du är dem hjärtenära, när du vill.
Igenom årens sus jag hör dem viska,
än ömt, än gäckande: April, april.
Jag är en höstpoet, men tro ej, vårtid,
din tjusta oro är mig fjärn och forn,
Tag mina bruna blad. O vårtid, sång- och sårtid,
sjung i min själ och dallra i mitt horn!
Låding, vår.
HÖSTPSALM
Jag såg en rosenbuske, stänkt med blod,
jag såg ett rep som gnagt en tiggarländ,
och jag gick dädan, kvalmig i mitt mod
av dödbenskult och murken munklegend.
Ut, ut i ljuset mellan Umbriens kullar,
där höstens hav i bruna vågor rullar
och oxar, böjda under breda horn,
på vita vägar släpa lass av korn.
Det går en man bredvid mig. Är det Frans,
den fattige, vars håla jag besökt?
Nej, han är mer, ty dagens hela glans
står som en gloria kring hans panna krökt,
398
