VILLGRÄSET
Det gror i de gamla skogar en ört
med blågröna, späda strån.
Hon växer dold av grenarnas skört,
djupt under vindarnas dån.
Det sägs att ej mången den gömda sett,
men den som i skogen gått
har kanske, fast akt ej därpå han gett,
en dag hennes stänglar trått.
Då har han känt, som bak grönskande mur
all världen där ute försvann,
som han och den sköna drottning Natur
vore brudgum och brud med varann,
Vid hennes, den endas, ledsagande hand
han gått som i mystiskt rus;
allt djupare in i sagornas land
han lockats av toner och sus.
BEKRANSA MIG!
Bekransa mig med ljung och vintergröna,
min vildmarksbrud, förstinna utan like,
med sena blommor, som ditt fägringsrike
har kvar ännu att eldig kärlek löna!
Jag är den siste, trogne trubaduren
som höjer sång i dina öde salar,
när bortom bleka kullar höstsol dalar
och stormen blåser i den hesa luren.
46
