Jag minns och varje stund jag hör
din stämmas näktergal,
som stämde in bland fåglars kör
i sommarkvällens sval
Om dagen jag beskådar blott
ditt verk, min konstnär god —
klädkistan, strålande så blått,
och dunkelbrun kommod.
I skrubben där du färger rev
och visslade och log
står sängen, som blott grundad blev,
förr'n trolöst bort du drog.
På nytt jag smyckat som till fest
min kammar denna kväll.
Min konung, kom och bliv min gäst,
kom, ljuvaste gesäll!
Det klagar ömt i vindens vin
vid dörr och fönsterpost;
mig tycks det suckar: ”Släpp mig in
från snö och vinterblåst.”
Är du den sköne Rosenblom,
ej hövs dig klaga så;
då känner du båd lås och bom
och drar dem själv ifrå.
Men är du nattens hemske gast,
en bonddräng ful och rå,
då, beder jag, vik bort med hast,
att fritt jag sörja må.
50
