Likt höstens fågelflock, som vilsen driver
och söker skogens skydd mot byn och regnet,
de vila vingarna en stund i hägnet
av Oljobergets susande oliver.
Till suset av en saga utan like
de lyssna — otrons döttrar, lustans söner —
och klappa skyggt med halvmedvetna böner
på portarna till Kristi sällhetsrike.
SPELMANSVISOR
I
Jag är den unge spelman som vandrar skogens led
och träder över lummern mellan enarna på hed.
Av rosenträ jag fogat själv fiolen som jag rår,
och strängarna jag tvinnat av blonda kvinnohår.
Och kommer jag en afton till strandbyns vallar fram
när nejdens ungdom samlat sig till fest kring björkens stam —
då allt vad friskt mitt hjärta i gröna marker känt
jag spelar upp i visor på mitt glada instrument.
Då tändes glans i ögon då stiger glöd på kind,
och ungmöbarmar spännas käckt mot daggig skymningsvind.
Jag är den unge spelman som dansar natten lång,
och över älv och ängar far, för stunden född, min sång.
