Och medan nätet växer till,
jag knyter sången som jag vill
om brudens långa färd.
Jag väcker eld ur askans glöd,
att den må locka, glädjeröd,
till värmen vid min härd.
Far trygg igenom yr och blåst,
i töcknigt tö och klarblå frost!
Jag är en ful, en fattig karl,
en ensam man på heden,
men stolt och stark min längtan drar
till mötes, där din släde far,
och ställer sig på meden.
Det blåser vind från sunnanland,
han sjunker tung
i duven ljung.
Är han en suck från öknars sand,
en glödande och ung?
Går någon ensam jungfrusjäl,
en piskad dotter till en träl,
i etiopisk bygd?
Trycks hon som jag av solens sken
— fast hon bland palmer, jag bland en —
och trår till vän och skygd?
Kom, vid din barm, fast brun och gul,
min heta håg vill söka skjul!
Jag är en ful, en fattig karl,
en ensam man på heden;
70
