men hägn för två mitt torvtak har,
så visst som alla lärkors par
i gräset finna reden,
Det blåser vind från östansjö;
han driver skur
mot vägg och mur,
han stångar ner min hässjas hö
i stubben, grå och sur.
Fyll lustigt dina lungor, höst,
låt vattnen bäva vid din röst
och snäckans segel spänn!
Kom, mö från sagoland och stäpp,
med eld och vällust på din läpp
och finn din fjärran vän!
Se, på min gård går dansen glad
av fallna löv och vallmoblad.
Jag är en ful, en fattig karl,
en ensam man på heden,
men kunde sjunga alla dar
vid glansen av ditt ögonpar
i livets mörka skeden.
Det blåser vind från västanhåll,
det blåser vår
i alla snår.
Nu pryder skogens unga troll
med hasselblom sitt hår.
Det sägs att drömmande hon går
och söker färska jägarspår
i stigens sista snö.
Sida:Samlade dikter 1943.djvu/79
Utseende
Den här sidan har korrekturlästs
71