Sida:Samlade dikter 1943.djvu/94

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Här hugsvalades far och farfar en gång
av den surrande bondviolin.
Men nu soven I, gamle, i högtidens natt,
och den hand, som gned strängarna då, är nu matt,
och ert liv samt er tid är en susande sång,
som har toner av sucksamt och glatt.

Men här dansar Fridolin!
Sen er son, han är stark, han är fin,
och han talar med bönder på böndernas sätt
men med lärde män på latin.
Och hans lie går skarp i er nyodlings gull,
och han fröjdas som I, när hans loge står full,
och han lyfter sin mö som en man av er ätt
högt mot höstmånens röda kastrull.


PUNGMAKARBO

Mina bragders vagga, o Pungmakarbo,
dina gropiga åsar, dem rävar bebo,
dina nattvulna skogar med duva och lo,
dina stränder, där solgäddor drömmande glo!
Nu skytten, trög och butter,
har skjutit bort sitt krut
och leds åt duvokutter
och dumma vilddjurs tjut,
och älvens glupska utter
har rivit ryssjans trut.
Du min kärleks vagga, o Pungmakarbo,
dina luftiga svalar, dem möjor bebo,
dina fönster, där nattliga gubbhuvun glo,
när som älskaren kommer på smygande sko.

86