Den här sidan har korrekturlästs
126
Ha, han sofver, som samvetet
Slumrar under dödsarbetet,
Tröttadt efter pinorna;
Tunga äro andedragen,
Såsom Cains voro dagen
Efter purpurbragderna.
Såsom daggdropp en och annan
Kallsvettsperla syns på pannan
Sippra fram ur porerna.
Ha, han våndas och skär tänder,
Lik en orm, som mellan bränder
Vrider sig på halsterna.
Hett som lava, blodet rinner
I hans bröst, hans hjerna brinner,
Pulsarna oroliga
Slå, hans känsla är vansinne!
Som ett vacuum härinne
Öde stå hjertkamrarna.
Vakna, Manfred! Tiden lider!
Morgonsol'n oss nya strider
Ger och ökar minnena:
Unga dagen skall oss skänka
Friska lagrar, blodbestänka
Blanka hederskorsena!
