Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
141
Då vapnena hållas i ära,
Och lyckan blott vinnes i strid.
Ej kryper en knekt för den hala,
Halfblinda Fortuna, som, full
Af veld, håller hederskors fala
Och säljer förtjenster för gull.
Lefve kriget! Må dess flamma
Evigt brinna, jemnt densamma,
Och dess aldrig släckta bloss:
Tvedrägtslågan uppå jorden,
Klart som norrskenet i norden
Ständigt fladdra öfver oss!
Hvad är kraften väl i friden?
Ej den aktas; blott i striden
Slår dess lagertelning knopp.
Endast vid Bellonas vingar
Fäst, den emot ethern svingar,
Når den ärans alpspets opp.
Utom stålet, kulan, krutet
Lyckans Janustempel slutet
Såsom Paradiset stod.
Som ett spöke i de dödes
Gårdar, är den man, hvars ödes
Sol ej dykar opp ur blod.
