218
Så svärja vi jägare alla
Att, som vi ha lefvat, ock falla
I sällskap i striden — och dö!
Ty en gång bli kinderna bleka
Och senorna slappa och veka —
Och klingan blir sliten och slö!
Som skymningens hjeltar vi öfva
Helst bragder i mörkret och ströfva
Kring städer och landskap och fält;
Och ej våra hvärf äro kända
Om qvällen der, som vi kanhända
Om midnatt slå opp våra tält.
Att tvedrägt bland grannarna stifta
Och se'n deras egendom skifta
Behöfs några ögonblick blott;
Och guldet vi samvetsgrannt dela —
Och sorgfritt om hästarna spela,
Men draga om qvinnorna lott.
Vår lust är att vidtomkring jaga
Och fångar från fienden taga
Och lägga ut eld och försåt.
I kapp vi med stormvinden rida
På flåsande folar och sprida
Förstöring på olycksfull stråt.
