219
När stjernor i molnhafven segla,
Och månan behagsjukt tycks spegla
Sin bild i den lugnade våg,
Bagaget tillsamman vi knyta
Och opp ur bivakerna bryta
Och börja vårt irrande tåg.
Nomadiskt i öknen vi svärma,
Och pilen i flygten vi härma,
Som snabbt genom luftrymden hven.
När mödan är slutad, vi glömma
Strapatser och trötthet och tömma
Champagne ur kristallerna se'n!
Och fram som orkaner vi hasta,
Och allt, liksom dessa, vi kasta,
Som är uti vägen, omkull, —
Och hvälfva hvart hus öfverända,
Der kräfstinna borgare vända
I giriga händer sitt gull.
Vi härja i parken hvar blomma;
Som hagel om våren, vi komma
Förhoppningens skördar på skam,
Och icke vi skatterna skona:
Den girige kan ej försona
Sin snålhet med hela sitt kram!
