220
Och mattor af silke vi rycka
I sönder med sporren och stycka
I bitar serviser och glas;
Och vaser i stengolfvet klinga —
Och likasom urnorna springa
Trymåer och fönster i kras.
Till trasor vi biblarne rifva,
Och hånfullt prelaterna drifva
Från kyrkor och kloster vi ut.
Allt bränna vi, plundra och mörda —
Och lönen för mödan vi skörda
I qvinnornas armar till slut.
Vi fräckt framför altaret träda,
Och djerft vi den korsfäste häda —
Ur kalken hans blod blir förspildt;
Och helga madonnan vi håna,
Och grymt ur dess armar vi råna
Den nyfödde Frälsarens bild.
Som slagregn i natten, det strida,
Slår ned öfver ängderna vida,
Så oberedt störta vi fram
Och, gräshoppor lika, betäcka
Allt landet omkring och förskräcka
Och kufva hvar främmande stam!
