Den här sidan har korrekturlästs
221
Vi borgar och byar förstöra
Och allt, hvad som lif har, förgöra
Och jaga de arma som fly
Likt bölja, som flyktar för bölja:
Det är som när stormar förfölja
På himlen en vilseförd sky.
Med turkiska klingor, så äkta,
Som nånsin de funnits, vi fäkta
För ära och byte hvar dag;
Med farorna bälte vi spänna,
Och greker och romare känna
Ej tapprare fostbrödralag.
Så heta vi äro — och brinna
Af åtrå att strida och finna
I fejden vårt enda behag.
I kampen vi rusa så nära
Vår ovän på lifvet och skära
Hans hufvud utaf i ett drag.
Än slutna quarréer vi bilda
Som murar, — än strida vi skilda
Med luckor emellan hvarann;
Så snabbt vi en kedja formera
Och qvickt omkring fältet flankera
Och fäkta så man emot man!
