294
Jag flög som sirocco, omhvärfd af dæmoner,
Obändiga, galna, med fräcka fasoner,
Hetlefrade sällar med tygellöst mod,
I lidelser råa som Ligans soldater,
Lättsinniga gossar, frivola kamrater,
Med otamda lustar och kokande blod.
Af qvicka vildhjernor, till öfverdåd redo,
Med betar som spetsar på spjut från Toledo
Och tungor som häcklor och rykande gap,
Jag omgafs så tätt, som af ringen Saturnus,
Som en beduin af sin fladdrande burnus
Och som af drabanter en skuggrädd satrap.
Som fria baroner med vårdslösa seder,
Don Juans åsigter om trohet och eder,
Förmätet vi rånade oskuldens frid;
Det husliga lugnet på lek vi förstörde,
Vi hustrun, se'n mannen vi mördat, förförde —
Och lefde som Croesus en gyllene tid.
Utmärglade hamnar, på lifskraft uttömda,
Utsväfvande, vrålande som de fördömda
I vräkande helvetesbränningens våld,
Raskt, sysslolöst slösande och öfvergifvet,
Vi dansade hejdlöst och fort genom lifvet,
Så friskt som en flygcorps i Wallensteins sold.
