295
Champagneperlor glödde, kristallerna blänkte,
Och damer, som houris i paradis, skänkte
I guldkärl sorbeten, så läskande sval;
Vi rumlade lustigt — och drucko, cospetto,
Som källvatten cypervin och orvietto,
Så ljuflig som hånung i Josafats dal.
Vi vällustens rågade bägare tömde
Och lågo i flickornas armar och drömde;
Vi mätta oss njutit i fråssande lag
Och kärleken dyrkat, än tillbedit qvinnor
Som drottningar, än dem befallt som slafvinnor
Och kittlas ej mera af deras behag.
Ty lasten blir tråkig, dess retelser domna,
Nervsträngarna slappas, lifsandarna somna;
För djerft spända lidelser mattas och dö.
För nöjenas nektar förlorar man lusten
Och går som Rinaldo svårmodig på kusten
Och leds på Armidas förtrollade ö.
Som doftande dandys, som yppiga lorder,
Som magra banditer af upplösta horder,
I trasor, i purpur, i jern och i gull,
De ystra våghalsarna irra förklädda,
Som uppskrämda ugglor för dagsljuset rädda,
Fredlösa på jorden för samvetets skull.
