27
«För grufvornas undergång, hamrarnes fall»
Han tömmer champagneglasets fräsande svall,
När nerverna råka i spänning.
Han sköljer ner kurs och notering med «gin»
Och lemnar, «toujours» som en djekne, åt hin
Affärernas hvirflande bränning.
23.
Grossören han skrattar flegmatiskt och kallt
Åt gudar och änglar och himlar; — ack, allt
Det andliga slår han ur hogen!
Han aktar besättningen nästan som djur,
Men deremot lasten af ädel natur
I skeppet, som rullar på vågen.
Herr stadsmajorn tillhör ej «chevaux légers»
(Af yttersta domens husarkorps han är):
Pund tretton à fjorton han väger,
Beräknadt på upp- eller stapelstads vigt;
Och rider han ej så förbannade qvickt,
Dess bättre det går, «som man säger».
Han lefver och andas blott på sitt kontor,
På något derutom ej mycket han tror;
Hans upplag, hans vexlar, hans kassor,
Mot dem är ej verldsalltet synnerligt värdt,
Och sjelfva Napoleon stor som en ärt,
Arméer och folk råa massor.