Den här sidan har korrekturlästs
Våren.
Himlen blånar, sippan rinner
Blygsamt opp ur vinterns snö,
Blek, med tårar uppå kinden,
Isad utaf morgonvinden;
Solen, som för henne brinner,
Kysser rodnande sin mö.
Genom moln han svartsjukt sticker
Gyllne strålar, liksom spjut,
Efter fjärilar, som komma
På kurtis till liten blomma,
Som på smärta stängeln spricker
Till en fullväxt lilja ut.
Ängen grönskar; strida bäcken,
Som kristallen klar och kall,
Skir och genomskinlig rinner,
Hvirflande, tills den försvinner
Stupande bak videhäcken
I ett lodrätt vattenfall.
