55
För snikna skott; och skolorna ha brunnit
För längese’n på frejdadt Visingsö.
Likväl med kronor lummiga och rika
Och stolta hundraåra hjessor stå
Der ännu samma ekar, ännu lika
Högstammiga och grönskande som då.
Se, Grenna ligger anspråkslöst och stilla
Vid bergets fot och lyss på vågens svall,
Liksom en öfvergifven romersk villa,
En klassisk småstad uti djupt förfall.
Också, o Vettern, dina böljor komma
Ju ifrån södern, ifrån Schweizerland,
Och samma örter frodas ju och blomma
Vid Bodensjön som vid din egen strand.
Ibland volkaner är du alstrad vorden
Af tinad is från alpens högsta topp,
Och derför häfs och stormar uti norden
Ditt bröst af trånad, lidelser och hopp.
Dock forntidsdrömmar vilja ej försvinna
Hvarhelst jag dväljs invid dig, klara sjö!
Men ljusast minnets facklor ändå brinna
Vid Âmberg, Vadstena och Visingsö.
