Sida:Samlade dikter af G. L. Sommelius.djvu/76

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Venedig.

Fantasi.

 
Som vinden hem på luftens blåa våg,
När som orkanens gny på hafvet tystnat,
Min tanke flyr till Venedigs palatser,
Af döda doger stela minnen nu!
Här fordom tiomannarådet herrskat
Med kraft, men grymt och oinskränkt befäl
I magtens gamla mörka residenser
Med heta plågorum, blykamrarne,
Som synden åt sin dotter straffet egnat;
Af fasan sjelf hon lånat plågans redskap.
O hårda marmorlejon, dystra stoder
Från tid, då Ven'dig än var i sitt flor,
För menskohjertans sorg så isigt kalla,
Som döden var för flickans klagan kall,
När riddarn sveptes uti snöhvit rustning
(Ej smälter dödens is för dagg af tårar opp?)
Ack, minnets stad, af dig, o Byron, älskad,
Hur gerna trifdes ej min själ i den!
Gondolen sväfvar öfver gröna böljor,
Knappt höres ljudet ens af årans slag;
Så tyst der är, ej vindarne få hviska
Till våg, som drömmer uti rak kanal.