Sida:Samlade dikter af G. L. Sommelius.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

57

Invid dess stränder vattenslotten ligga
Med erkänd frejd i gamla häfders blad,
Då din nu glömda flagga än var fruktad
Och herrskade så stolt på alla haf;
När lyckan fyllde dina svällda segel,
Och svarta kölar drogo hem ditt rof.
Med statsklokhetens stämpel på sin panna
Och despotismens scepter i sin hand,
Venedig satt på thron af hundra öar
Och kallades af folken republik;
Och dessa riglar, bojor, fasta galler,
Att fräta dem ej sekler räcka till.
Blott långsamt rosta de igenom dessa,
Och tidens tand förbiter sig på dem.
Omkring förbrytarns svultna lemmar skramlat
De ha en gång; än lådar vid dem blod
Af fångar, qvidande för marterns plågor,
Men sparade att dö för statsbrott neslig död.
Den vittrade portikens mur är remnad,
Och vålnader vid midnatt bo deri.
O, Bucentaurens master äro brutna,
Dess gyllne skrof har murknat längesen.
O Adria, trolösaste bland brudar,
Som än ett kärlekens vårdtecken fäst!
Invid din barm, invid ditt hjerta hvila
Bland dolda skatter, bland de dödas ben
De vigselringar, Venedigs despoter
Dig skänkt, att du dem trogen skulle bli.
Ack, vore jag på djupet af ditt rike,
Der på en thron, af salta vågor sköljd,