77
Hans hjerta, det lifeget tillhörde oss:
Ack, satan, hussarer, slapp derföre loss
I form af en blybit och nöp'et.
Om handlofven sabeln var surrad så fast,
Att, när vi dem skilde, en fingerled brast,
Och tummen blef knäckt till på köpet.
Han stod på vårt bästa, han var oss så kär:
Ej raskare ungdom stått under gevär
Och kastat sitt ben öfver svitsen.
Och aldrig ett blod har jag sett mera rödt;
Vi fällde en tår på hans liflösa kött
Och drömde om honom på britsen.
(Men hvad gagna snyftningar, olåt och skrän?
Vi förr eller senare måste derhän;
Det går som en halfsväng på klacken.
Bravour är hussarernas fideikommiss:
Allt annat är ovisst, blott döden är viss,
På det kan man slå sig i backen.)
Han högg som en ängel, men svor utaf fan
Och förde sin häst som en gammal uhlan,
I tempona qvick som en ärla.
Ack, det var en pojke med ryck i och gry,
Så vig som en lekatt, så glad som ett ny
Och pigg som en qvicksilfverperla.
