”Nå, hvad betyder väl detta lif, på hvilket jag lärt mig sätta så ringa värde? Var väl min barndom så fri på törnen, att jag deraf borde sluta till en dans på bara rosor? En lidande moders tårar föllo på den uppväxande plantan och genomdränkte hela dess väsende.”
”Sara, var din bana törnbeströdd, så har den också haft en törnros-författare i släpet”, sade fanjunkaren, under det ett bittert löje banade sig fram genom det rika buskaget af hans mustacher.
”Hvad jag beundrar den store mannen, den ende, som förmått sannast läsa i min själ och afteckna hvad som der finnes! Ack, om ödet en dag unnade mig att, förrän jag dör, se hans ansigte, som så ofta i mina drömmar med en gudalik gloria omstrålat mitt ensliga läger!”
”Sara! Sara!” utropade fanjunkaren, uppspringande från soffan, ”hade jag honom mellan fyra ögon, fan ta mej, skulle ban icke afundas en till 100 prygel dömd rekryts öde! Jag skulle rista törnrosor på hans rygg till sådan ymnighet, att den skulle se ut som ett purpuri, det lofvar jag.”
”Haf tand för tunga, Tandgren! är det på sådant sätt du gjuter tröst i mitt hjerta?” yttra-
