24
de Sara, på hvars kinder en lätt vredens rod nad darrade: ”Hvilken jätteverld har ej denna store man öppnat för våra ögon?”
”En jätteverld”, sade Tandgren med qväfd stämma, ”en jätteverld med varelser uti, dem hvarken Gud eller fan skapat, utan sådane som helt enkelt skjutit fram ur hans topprasande hjerna.”
”Tandgren! du hegriper intet af allt det der. Ditt reglemente kan du bra och derjemte talar du ganska förståndigt om allt, som ligger inom området af dina begrepp; men du känner ej det oändliga, som ligger derutom, — ja, du har ej en gång anat dess tillvaro, och derföre har du dubbelt orätt i att angripa denne vidtberömde man, hvarom här är fråga.”
”Stackars Sara! hennes hufvud är alldeles kringvridet af den satans romanläsningen, som nu tillika med Celestine tagit öfverhand här i huset”, sade fanjunkaren för sig sjelf.
”Men, Sara”, tillade han något högre, ”låtom oss ej tala om dylika saker, utan tänka på hvad jag nyss har sagt dig. Mitt lilla trefliga boställe har länge väntat en husmoder. Det skall göra dig godt få vistas der och njuta af den friskaste landtluft. Sara! tillåt din bäste vän att inför verlden rättfärdiga dig deri-
