genom, att han gifver dig en hederlig mans namn.”
”Nej, min vän! det är förgäfves du slösar dessa förledande uppmaningar på mig. Tror du väl dessutom, att denna vigselakt ens med en minut förmår förlänga min lefnad? Nej, Tandgren, i hvarje ord, presten vid ett dylikt tillfälle uttalade, skulle jag läsa ett: Af jord är du kommen; och i denna ring, detta äktenskapets vårtecken, skulle jag ej kunna upptäcka andra bokstäfver än dessa: Till jord skall du åter varda igen. Nej, Tandgren, som Sara Widebeck har jag lefvat; som Sara Widebeck vill jag dö!”
”Och detta ord är ditt sista?” frågade fanjunkaren med sorgsen röst.
”Mitt sista, om också denna sol, som nu nedgår till okända länder, aldrig mer mäktade skänka morgonljuset åt mina ögon.”
Solen hade verkligen nedgått och den lätta svala vårskymningen spred sig kring den lilla kammaren. Småningom försvunno i denna skymning de mörka konturerna af fanjunkarens melankoliska anletsdrag, och ej ett ord mera undföll hans läppar. Sara var äfven tyst. Det tycktes som hade äfven i deras själar inträdt en skymning, hvars fläktar invaggade orden i
