”Albert”, sade hon, ”hvar har du varit så tidigt på morgonen? — hvarföre synar du med en så olycksbådande blick dessa förfärliga vapen?”
”Clara”, svarade han, ”hvarför studerar du sjelf så flitigt Amalias roll? Jo derföre, att vi i morgon måste gifva Röfvarbandet. Hvad underligt finner du då deruti, att jag undersöker mina pistoler?”
”De äro skarpt laddade, Albert.”
”Just derföre måste äfven de ombyta roll, och det är för att få dem rätt teatraliska, som jag vill låta — luften eller någon — trädstam röna deras allvarliga sida.”
Albert gick till dörren, stannade der och lät sin blick än en gång flyttas från modern till barnet, hvarefter han tyst aflägsnade sig.
Då Albert hunnit utför trappan, öppnades sakta en dörr på nedra botten, och ett annat något äldre, men skönare, fruntimmersansigte visade sig deruti.
”Albert, vill du ej på en liten stund titta härin och se på vår lilla gosse. Han har hela natten varit så orolig, så jag fruktar han blir sjuk för oss.”
”Har ej tid nu, bästa Christin, måste angeläget ut, för att ställa allt i ordning till representationen.”
