mördare. Mängden kunde likväl ej neka att brodren sjelf varit orsaken till sin välförtjenta död, och att ett brott sådant som hans, att mörda Salouehs äldsta och mest älskade son, endast för ett barnsligt skämt, påkallade hämd. Mången medlidsam röst höjdes derföre bland invånarne i Natchez, och flera personer, som ömmade för den sårade fadrens öde, gingo fram till Saloueh och tilltalade honom, då Indianerne ett ögonblick stannat på någon gata. Han emottog deras erbjudna biträde utan tecken till glädje, och svarade dem, att han var nöjd med sin lott och förtjente att dö. Förgäfves bjödo några honom räddning och fristad — han nekade med förakt, att fly och dölja sig undan straffet. Han var för stolt att samtycka dertill, äfven då döden stod framför honom. De skarpa ögonen gnistrade vid blotta tanken af flykt, och af gammal vana, nu likväl utan medvetande, grep han med raseri efter den på axeln hängande bågen. Indianerne började åter att närma sig, och denna rörelse påminte honom att han ej mera ägde att bruka vapen. Långsamt fällde han ånyo den halfuppspända bågen, och fortsatte vandringen, dock ej utan att först hafva visat de qvarstående ett af vrede lågande ansigte och tvenne tandrader, hvitare än elfenben.
Den bullrande döds-processionen lemnade
