omsider staden och styrde sin gång till en skogslund, några få Engelska mil derifrån. Stället var af naturen dystert och fullkomligt passande för en dylik dat, för hvilken den nu var utsedd. Vid foten af ett högt berg, hvars sidor voro rikt klädda med buskar och träd, låg en dal, nästan på alla håll omringad af dessa gröna sluttande murar. Berget formerade mera än en half-cirkel, och den öfriga delen af cirkeln utgjordes af några branta klippor, som till en förskräckande höjd reste sig i luften. Sällan eller aldrig nådde solstrålarne djupet af dalen, och den beständiga skymning, som så väl härigenom uppkom, som genom mängden af de lummiga och frodiga träd, hvilka växte uppåt berget, gjorde dagen der lik en mulen sommar-afton, när solen gått ned. Luften var der alltid kylig, ja iskall; både djur och menniskor tycktes derföre undvika detta farliga ställe. En klar bäck rann genom dalen, och sorlet deraf var ofta det enda ljud, som störde tystnaden i denna liksom från verlden afskilda lund. Stränderna bestodo endast af lösa kullerstenar, som genom det flytande vattnet hade blifvit uppkastade på sidorna, och som nu utgjorde en förmur emot öfversvämningar. På den högra af dessa stränder, från inträdet i dalen, var ett litet slätt stycke land, ungefär femti alnar i fyrkant. Till denna plats begåfvo sig Indianerna med sin
