fånge, och der slogo de sig ändtligen ned efter den nattliga vandringen. Saloueh sattes på en sten tätt intill bäcken, och några få steg derifrån uppgjordes en sprakande och flammande eld, hvaromkring alla de öfriga lägrade sig på marken. För en minut rådde allmän tystnad, ty man var sysselsatt med eldens upptändande, med att sätta sig och framtaga whiskey-flaskorna. På en gång skallade åter den enformiga och melankoliska sången — sjelfva den omliggande vilda naturen instämde, för att fullborda dess egenskap af en dödssång; till och med Indianens bröst stämdes dystert.
”Hark! hark — ’tis the death-song that swells on the gale,
”All wild is the cadence, and mournful the strain[1].”
Hvilken syn! Omkring en eld i en annan vargkula, i ett annat hem för Samiel, sutto under nattens mörker och endast upplysta af lågor en hop Indianer af båda könen, alla lägrade på marken om hvarandra, men i en sådan ordning, att den beständigt omkringlöpande flaskan ej kunde gå förbi någon. Drägternas brokiga färger, figurernas fria och uttrycksfulla ställningar, nattens skuggor och
- ↑ Tappan’s Poetry.
