eldens flammor, Salouehs lugna och beslutsamma blick, de öfriges skarpa och af bränvinet ännu mera förvildade utseenden gjorde hela denna grupp värdig en sådan pensel som Salvator Rosas. Så snart flaskan gått om hela laget, bjöds den åter alltid först åt Saloueh, som hvarje gång nekade att vidröra den, men utan att yttra ett enda ord. Det föreföll som den till honom tätt och ofta återvändande flaskan väckte honom från någon djup dröm eller aflägsen tanke; för ögonblicket tycktes han obekant med sin belägenhet; man såg förundran och bestörtning lysa ur hans ögon, tvenne ting som en Indian annars aldrig låter märka. Men detta varade ej längre än en blixt; genast hade han ånyo hämtat sig och återtagit de förra lugna och liksom orubbliga anletsdragen. Man tycktes eljest icke annorlunda fråga efter honom, än med den höfligheten att för hvarje rund räcka honom flaskan; alla voro så upptagna med att sjunga och dricka, att ingen fästade uppmärksamhet på fången. Huru han förhöll sig, var dem troligen ganska likgiltigt, ty för en Indian är det lika litet maktpåliggande att lefva som att dö, och så naturligt att dö för ett begånget brott som att hata hvitskinnade varelser.
Natten led emellertid till ända, morgonens förelöpare, de tilltagande skuggorna, skyndade upp
