från horisonten, och öfver land och flod, berg och dal spridde sig småningom det oförklarliga ljuset. Himmelen, med alla dess talrika härar af stjernor, bleknade för detta mäktiga ljus, och dessa nattens klart lysande lampor slocknade af sig sjelfva, efter att förgäfves oräkneliga gånger hafva blickat upp, liksom med motvilja att uppgifva fältet. Ur buskar och bon qvittrade de vaknande foglarna, och ur jordens gömslen framkröpo de trägna och flitiga myrorna, för att i tid begynna dagens arbete. Den uppgjorda elden flammade väl ännu, men dess lågor voro matta och svaga, och deras närings-ämnen nästan förtärda. Meihammoh glömde sig icke — en vink af honom nedtystade de stojande rösterna. ”Morgonen nalkas,” yttrade han och vände sig derpå till Saloueh. ”Stumma äro alla tungor. Du vet hvad det betyder. Din stund är kommen.”
”Elden har slocknat,” svarade Saloueh med ett fullkomligt lugnt ansigte, ”så skall min eld också slockna.”
”Ser du den rand, som upplyser bergets topp?” återtog den förre. ”Ser du den ljusröda glans, som pryder kronan af den lummiga eken, hvilken liksom en gammal vördnadsvärd Sachem, står midt ibland sina underhafvande och reser sitt hufvud högre än någon af dem?”
