”Jag ser dem,” svarade den behjertade fången; ”jag ser ännu mer — jag ser dina ansigtsdrag.”
”Då har du lefvat för länge, Saloueh!” utropade Meihammoh, och en pil från hans kraftiga båge åtföljde orden.
”Din pil har träffat målet; den sitter i medelpunkten af mitt hjerta,” yttrade den sårade Indianen, utan att förändra en enda muskel i sitt ansigte.
”Din själ flyge snart till belöningens hem, till Indianens Paradis. Här på jorden, ibland oss, har du ingenting mer att förvänta.”
”Min sol har gått ned,” fortfor den döende, ”min himmel är mulen och mörk. På afstånd ser jag ett ljus. Hvarifrån kommer detta sken? — Från andarnes verld, dit jag nu går. Farväl land af mina fäder! ..... Farväl Saloueh, du har lefvat ......”
Han sade sant — han lefde icke mer. Den liflöse låg kallnande och stel, och själen flög glad och nöjd till det saliga land, hvarifrån den utgått, vare sig de kristnas Paradis eller Indianernas Ande-verld i Vestern, Omkring hans lik stod i stum vördnad hela skaran af de vilda männerna, och allas ögon voro rigtade åt det väderstreck, dit de, enligt sin religion, tro själarne begifva sig efter
