skilsmessan från kroppen. Mången bland dem hoppades kanske att få skönja den bevingade själen ur denna dal styra kosan åt Vestern; qvinnorna och barnen trodde sig som oftast äfven se den flygtande anden; de förblefvo sålunda qvarstående timmars tid i rastlös väntan på den höga resande; hvilken liksom mången annan bedrog deras förhoppning. Huru snart de aftroppade är mig obekant; jag vet endast, att då aftonen kom, innan solen ännu var nedgången, syntes en nyss uppkastad låg sandhög på samma ställe, der Saloueh slutat sitt så hastigt afbrutna lif. Vid ena ändan af denna sandhög var ibland småstenarne nedstucken en lång stång af ett ungt furuträd, hvars bark blifvit afskrapad, och nu i stället målad röd. På spetsen af denna stång voro de fjädrar uppstuckna, som fordom prydt den aflidnes hufvudbonad. Omkring grafven sutto flera Indianska qvinnor, insvepta i langa hvita skynken, som betäckte kroppen till och med hufvudet. Deras kall var att liksom forntidens gråterskor tvinga sig att tjuta, jemra sig och klaga, med ett ord, fälla så många tårar och göra så mycket buller, som det var dem möjligt, allt till den bortgångnes ära. I flera dagar och nätter fortsattes denna religiösa men högst vedervärdiga musik, som tycktes förskräcka till och med djuren i markerna deromkring.
