modren skulle sätta sig emot detta giftermål. Men hans öfverläggningar härom med sig sjelf, voro lika onyttiga, som hans beslut att ej vidare fråga efter den älskade flickan. Kärleken förde honom beständigt till hennes boning, och den svage unge mannen fann snart att det så mycket mindre stod i hans förmåga att qväfva denna flamma, som det endast var i hennes sällskap, han kunde döfva den oro, som förföljde honom, synnerligen då han betänkte, hvilka rysliga följder ett oöfvervinnerligt motstånd från modrens sida utan tvifvel skulle medföra. Att dämpa en sådan låga, som den han erfor, ansåg han således ej vidare värdt försöket, utan fästade sig vid den i hans tanke klara tröstegrunden, att utom möjlighetens gräns gifves icke någon förbindelse. Han tvekade nu ej längre i sitt uppförande, och bestämde det genom en brinnande kärleks-förklaring. Leontine åhörde honom under tårar, och vågade knappt tro att hon hörde rätt; men det var ingen villa. Eduard låg tillbedjande vid hennes fötter. Darrande lutade hon sitt hufvud emot hans skuldror, och de varma tårarne föllo i ymnighet på hans utsträckta hand. Hon yttrade väl ej ett ord, men tystnaden var ett vältaligt svar — Eduard förstod det, och tryckte den sköna varelsen till sitt klappande hjerta.
Saliga voro de stunder, som de från denna
