Sida:Scener i Nord-Amerika.djvu/75

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 71 —

dag lefde tillsammans. För dem återstod ingen önskan ouppfylld, för dem låg paradiset i hvarandras sällskap. Ett ögonkast, en sakta handtryckning, ett småleende voro likaså många fläktar af sällheten. Finnes denna på jorden — så var den visst hos detta ömma par.

”Ah! gentle pair! ye little think how nigh
”Your change approaches, when all these delights
”Will vanish ....... [1].”

Sällhet! du är blott ett tomt intet, en luftbubbla, som i förförande färger leker oss beständigt i hågen. Hvarför gäckar du dessa unga och lättrogna tu med hoppet om ett tillstånd, hvars varaktighet ödet förbjuder? — Det var en tid, då Sällheten och Evigheten voro oskiljaktiga vänner; det tiden är ej mer. Vännerna äro åtskilda, för att aldrig åter träffas, oaktadt alla sällhetens försök att upphinna den andra, ty det obevekliga Ödet står, såsom en molnstod, emellan dem. Den förra eviga sällheten eller sälla evigheten har blifvit gjord till ett ögonblicks njutning, som räckes oss endast för att af smaken sluta till, hvad menniskan förlorat, då de båda vännerna rycktes ur hvarandras armar.

  1. Milton.