110
oskift mark eller annans mark, vidare offentliga saker, mark och fastigheter, som tillhöra kronan, allmän anstalt eller inrättning, kyrka eller from stiftelse, stads afhysta mark med undantag af det till tomter indelade området, genom gåfva eller testamente kommun tillagd eller för visst, kommunens gemensamma nytta afseende ändamål anslagen fastighet[1] samt mark, som afhändts jordlägenhet i strid med förbudet mot skattskyldig jords minskning.
Tidsbestämningen är på samma gång relativ och absolut, sålunda att den relativa gäller såsom regel, men endast inom den yttersta gräns, den absoluta tidsbestämningen uppdrager. Den relativa tidsbestämningen är natt och år från den dag, anledning till klander yppades för rätte egaren och han kom i tillfälle att bevaka sin talan, den absoluta tjugu år från rätte egarens dödsdag. Tiden räknas efter kalenderår, hvarvid i förra fallet dagen, då anledning till klandret yppades, icke medräknas. Enär häfdens väsen är att den, likasom tidigare lagfarten, afskär klander å åtkomst, föreligger anledning till klander ännu icke vid hvarje olagligt afhändande, utan först vid ett olagligt afhändande, som är iklädt formen af ett laga eganderättsfång. Anledning till klander har rätte egaren icke heller, förrän afhändandet kommer till hans kunskap. Han måste således hafva kännedom om tillvaron af ett sådant fång; däremot är det icke nödvändigt, att det första fånget, hvarigenom afhändandet skedde, kommit till hans vetskap, om blott något af de följande blifvit honom bekant. Men äfven oaktadt erhållen kunskap om afhändandet löper häfdetiden icke emot honom, förrän han kom i tillfälle att bevaka sin rätt. Hindrad att bevaka sin rätt är framför allt omyndig, vansinnig, utrikesvistande och den som är i fångenskap, men äfven andra omständigheter kunna utgöra sådant hinder, såsom svår sjukdom, krig o. s. v. Häfdetidens löpande synes emellertid, i öfverensstämmelse med äldre rätt och med hvad gäller om testamentes bevakande och klandrande och om bördsklander, vara ulesluten
- ↑ Annorlunda Nordling. Om preskription s. 54 ff.
