Sida:Serlachius Sakrätt 1899 1900.djvu/119

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
111

gentemot omyndig endast i fråga om föryttring, som förmyndaren eller rättsbevakaren själf gjort. Enligt lagförklaringens ordalydelse utesluter ett dylikt hinder häfdetidens löpande blott, om hindret existerade då kännedomen vanns om afhändandet, icke däremot om hindret yppades efter det tillfälle till klander redan förelegat; dock har förklaringen tolkats så, att äfven ett efteråt inträdande hinder afbryter häfdetidens löpande, så länge hindret varar. Såsom hinder för hustru att klandra anses numera icke mannens fortbestående målsmannarätt[1].

Äfven den tjuguåriga häfdens tillämpande förutsätter ett olagligt afhändande i form af ett eganderättsfâng, men däremot hvarken kunskap om afhändandet eller tillfälle att klandra. Terminus a qvo är härvid dens dödsdag, hvilken var, resp. förmenats hafva varit egare, då afhändandet skedde. Ifrågavarande tidsbestämning låter sig dock blott med svårighet tillämpas å olaglig afhändelse från bolag, särdeles från aktiebolag, och alldeles icke, där rättsegaren är en juridisk person.

Att märkas är emellertid, att den anförda tidsbestämningen hänför sig, icke till besittningen, utan till klandrets väckande. Den innefattar, att klander skall väckas innan den utsatta tiden gått till ända, vid äfventyr att besittarens fång behandlas såsom laggildt. men icke att ostörd och oklandrad besittning skall hafva egt rum under samma tid i besittarens, resp. hans och hans fångesmäns hand. Nödvändigt är endast, att rätte egaren under denna tid varit afhänd fastighetens besittning, däremot icke, att besittaren, som till afvärjande af ett mot honom väckt klander åberopar häfd, härleder sin besittning vare sig omedelbart eller genom en räcka på hvarandra följande öfverlåtelser från den, som genom det första, ett olagligt afhändande från rättsegaren innefattande fånget åtkom fastigheten. Lika litet erfordras, att besittningen fortgâtt ostörd under häfdetiden:

  1. Lagen om makars egendoms- och gäldförhållanden den 15 april 1889, 2: 2.