utesluten af orsak, att den icke kan bero på laglig grund, hvaraf vidare slutas, att enahanda grundsats bör komma till användning äfven i andra fall, där en laglig begynnelse af häfden icke varit möjlig. Den sistnämda åsikten leder emellertid följdriktigt därtill, att urminneshäfden icke är ett laga fång och således alltid brytes genom uppvisande af en olaglig begynnelse af häfden. I själfva värket behöfver icke en fjärmare grund sökas än den af lagen själf anförda, eller den i bysamfälligheten bestående gemenskapen, som vid det då använda skiftessättet i regeln kvarstod beträffande någon del af byaområdet och aldrig fullkomligt upplöstes[1]. Icke i den omständighet att häfden olagligen begynt, utan däri att den olagliga häfden skulle rubba andelsförhållandet i gemenskapen, ligger grunden till att häfden i detta särskilda fall uteslutits. En annan sak är, att grunden för anförda bestämning numera efter storskiftets genomförande bortfallit, medan bestämningen dock kvarstår.
Däremot förutsätter urminneshäfden städse bestämd begränsning af det område, med afseende å hvilket densamma åberopas. Saknas sådan, gäller nyttjandet icke såsom häfd, utan såsom ett obehörigt störande af annans besittning. Af denna orsak kan icke heller ett nyttjande, hvilket af delegare i en by utöfvas inom annan bys område såsom vore han delegare i det nyttjade området, någonsin blifva urminnes häfd, om än nyttjandet fortgått under huru lång tid som helst[2]. Samma skäl betingar jämväl, att urminneshäfd icke gäller mot rårösen, såvidt icke häfden fastslagit andra bestämda gränsmärken såsom dåmera gällande rå och rör.
Häfd gäller endast fastigheter. I fråga om lösören ersättes dess uppgift i vissa fall genom att en öfverlåtelse af lösöre, ehuru företagen af en icke-egare, för förvärfvaren
_______________
