Sida:Serlachius Sakrätt 1899 1900.djvu/128

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

120

grundlägger dels en ovilkorlig eganderätt, dels en eganderätt, som emot lösen måste uppgifvas. I dessa fall föreligger ett så kalladt extinktivt fång.

Såsom nedan i 38 § utredes, blir väl den, som genom klander frånvinner annan en sak, egare af den under tiden för klandret fallna afkomsten af saken, men eger blott en personlig talan mot sakens förre besittare om afkomstens utgifvande. Alster och annan afkomst, som besittaren af en fastighet inom området för sin besittning vunnit, blir således alltid genom föryttring till tredje man dennes egendom, om icke besittningen var åtkommen genom brott, som genast öfverklagas, och den sistnämde vid sitt förvärf egde kännedom om det brottsliga afhändandet. Detsamma gäller om alster från lösöre, såvidt icke en personlig talan om dess utgifvande är medgifven. Formelt följer denne rättssats däraf, att klandertalan å lösöre af lagen icke medgifves annan än den, som själf tidigare besuttit samma lösöre eller härleder sin rätt från en tidigare besittare af detsamma. Dess materiella grund är likväl den rättskapande betydelse, lagen tillerkänner det lofligt nedlagda arbetet, hvars för rätten viktigaste form är det arbete, någon nedlägger å en i hans felfritt tillkomma besittning befintlig sak. Att egandebesittaren under angifna förutsättning blir egare af alstren från saken är en användning af grundsatsen om arbetets rätt. En annan är, att besittaren genom sakens förarbetande vinner eganderätt till det sålunda frambragta nya tinget. Men nämde grundsats’ giltighetsområde är icke inskränkt härtill utan innebär ock, att den, hvilken vunnit afkomst från en af honom innehafd sak, gentemot tredje man eger samma behörighet att föryttra afkomsten, som tillkommer innehafvare af lösöre, hvilket med egarens vilja kommit ur hans besittning, och detta utan att den sistnämde ens är medgifven lösningsrätt.

Da lagen med alster likställer det genom förarbetning frambragta, leder den anförda grundsatsen vidare därtill, att enahanda behörighet tillkommer specifikanten. Öfverlåtelse af specifikant grundlägger altså likaledes eganderätt för förvärfvaren till arbetsprodukten, oberoende däraf om