så, att sakens besittning afhändes honom. Allt efter som kränkningen har det ena eller andra till innehåll, gestaltar sig eganderättsanspråket olika: i det förra fallet göres detsamma gällande genom talan om förbud mot störandet, i det senare genom klander.
Talan om förbud mot störande, eller den romerske rättens actio negatoria, är icke okänd för 1734 års lag. Den omnämnes såväl i 10 kap. 14 § rättegångsbalken som i 25 kap. 17 § samma balk. I praxis undanskymmes väl ofta dess värkliga natur af ett rent civilt, på eganderätten grundadt anspråk, genom att anspråket framföres i sammanhang med ett yrkande om ansvar för den i störandet liggande rättskränkningen. Men sagda natur framträder likväl, där kränkningen består i ett nyttjande, som fortgått så lång tid, att det gestaltar sig såsom utöfning af en motsvarande besittning i den nyttjandes hand. I detta fall afvisas nämligen ett kriminelt anspråk och klaganden anvisas att »frånvinna» den nyttjande hans förmenta rätt till sådant nyttjande.
»Frånvinna» är ett från terminologin för eganderättsanspråket i dess andra form hämtadt uttryck, hvilket för actio negatoria icke är fullt exakt. Hvarken förutsätter en sådan talan, att den, mot hvilke densamma anställes, tager en rätt i anspråk, eller behöfver dess resultat vid godkännande vara, att käranden tillvinner sig något. Redan det 17 § rättegångsbalken, och hvari den omnämnes såsom en »tvist om häfd, besvär och last, som ligger å jord», gifver detta vid handen. Ty om än »besvär och last, som ligger å jord» skulle innebära att en servitutsrätt tages i anspråk af egarens motpart, kan häfd ega rum, utan att den stöder sig på någon vare sig värklig eller förment rätt. Men fullt tydligt angifves naturen af actio negatoria i 10 kap. 14 § rättegångsbalken, enligt hvilken den är en tvist om »besittning och nyttjande» eller »åvärkan», och således åvärkan kommer i betraktande såsom ett faktum, som gifver upphof endast åt ett rent civilt anspråk. Betingelse för en sådan talan är sålunda blott ett materielt oberättigadt störande af