värdemätare. I följd häraf hör framställningen af läran om mynten till obligationsrätten.
I motsats till fastigheterna benämnas öfriga saker lösören eller lösegendom. Denna motsats gifver uttryck åt den på tingens naturliga olikhet beroende åtskilnaden mellan de rörliga och de orörliga rättsobjekten. I lagspråket har emellertid indelningen i fast och lösegendom en vidsträktare betydelse, i det den gjorts till en indelning, icke af sakerna utan af rättigheterna öfver saker. Fast egendom betecknar härvid eganderätt till fastighet; öfriga rättigheter hänföras till lösegendom. Sistnämde sats har dock visa undantag. Såsom fast egendom räknas nämligen sämje- och stadgehemman, ständig besittningsrättshemman, vattenvärk med därtill hörande byggnader å annans grund, om ständig besittningsrätt till grunden är med värket förenad, hus å annans grund i stad under enahanda vilkor, frälseränta samt enskilda fisken.[1]
Likasom användandet af begreppet fast egendom å rättigheter innebär, att eganderätt till en fastighet betecknas genom angifvande af dess föremål, likaså nämnes i ifrågavarande fall i stället för rättigheten antingen dess objekt, med en sådan särskild karakterisering att rättighetens innehåll och beskaffenhet därigenom uttryckes, eller ock rättighetens ekonomiska innebörd. Genom antydda rättigheters hänförande till fast egendom utsäges, att å dem, såvidt icke deras genom beteckningen antydda, från eganderätten afvikande innehåll betingar annat, böra tillämpas de om eganderätt till fastighet gällande rättssatser.
Vissa af dessa komma härjämte i särkildt nämda fall till användning äfven å lösegendom. Sålunda skall beträffande intecknad anläggning å annans grund vid utsökning iakttagas hvad om utmätning af fastighet och dess exekutiva försäljning
är stadgadt.[2] I fråga om besittning samt klander och annan
