talan, hvartill eganderätten gifver upphof, behandlas åter hus och annan anläggning icke såsom lösöre, utan efter samma rättssatser som fastighet.[1]
Sakrättens begrepp och innehåll.
De subjektiva rättigheterna skapas af den objektiva rätten, eller de i lagen uttalade normerna. Norm är ett i hypotetisk form uttaladt omdöme om en mänsklig handlings öfverensstämmelse eller icke-öfverensstämmelse med allmänändamålet, hvilket uttalande genom sättet, hvarpå det sker, erhåller karaktären af en individerna bindande och i regeln äfven förpliktande förklaring af allmänviljan. I det normer gentemot den enskilde individen binda omgifningen, har han en denna bundenhet motsvarande rätt.[2]
Det har förmenats, att rättighetens begrepp skulle vara inskränkt härtill, eller således till det rättsskydd, individen åtnjuter gentemot omgifningen.[3] Vore detta fallet, skulle indelningen i offentlig och privaträtt och öfverhufvud hela rättssystematiken falla samman. Rättigheter af nämda art uppvisa nämligen icke några olikheter sinemellan, på grund af hvilka desamma kunde åtskiljas i olika grupper och ett system uppbyggas. Förhållandet är emellertid icke sådant. Riktigt är visserligen, att den objektiva rättens normer antingen förbjuda eller påbjuda, däremot icke tillåta eller förläna; de uppdraga endast gränslinier för mänskligt handlande. I samhällsordningens första skede, då ingen statsmakt fanns och den enskilde var icke blott befogad utan ock tvungen
