med dem. De äro uttryck, som från individens synpunkt angifva värkan däraf, att normer vid inträdet af ett visst faktum förknippa såsom varaktigt, att hans handlingsfrihet med afseende å ett gifvet föremål eller förhållande är obunden, de öfrigas däremot bundne. Positivt uttryckes det, att individens handlingsfrihet icke är utesluten, sålunda att han får handla, det åter, att handlingsfriheten icke är genom norm utesluten, så att han lagligen får eller eger makt att handla, det slutligen, att tillika andras handlingsfrihet med afseende å det gifna föremålet eller förhållandet genom norm uteslutes, sålunda att han eger handla med rättslig värkan. Men detta återgifves och kan ej heller annorledes återgifvas än så, att individen befinner sig i det läge, att han har en i den objektiva rätten grundad makt öfver sagda föremål eller förhållande.
Med sakrätt förstås en subjektiv rätt, hvars objekt är en sak. Sakrätt är uttrycket för individens frihet att tillgodogöra sig de ekonomiska fördelarna af saken för sina ändamål och andras uteslutande från ett dylikt tillgodogörande. Sakrättens väsentliga innehåll återgifves i enlighet härmed såsom omedelbar makt öfver saken. Af detta innehåll följer, att sakrätten är en absolut rätt, d. ä. har värkan mot en hvar. Den olikhet eger visserligen rum mellan sakrätter af olika slag, att till någras väsen hör tidsbegränsning, till andras däremot icke. Tidsbegränsningen kan vara fix, men ock inträda i följd af uppsägning, såsom vid lega af jordbrukslägenhet eller hus i stad, eller omedelbart genom annans viljeförklaring, såsom då köpare af lägenhet, hvarå annan har jakträtten på lega, förbjuder dennas vidare utöfvande. Men äfven tidsbegränsning är, om ej vanlig, så dock förenlig med öfriga sakrätter och kan jämväl inträda genom annans viljeförklaring, vare sig allena såsom vid expropriation, eller i samband med andra tillkommande omständigheter, såsom vid häfd. Den nämda olikheten hänför sig icke heller till sakrättens värkan, utan till dess förmåga att bestå, till dess varaktighet. Den innebär endast en sådan inskränkning af en del sakrätters styrka att bestå, att de upphöra att vara
