att själf tillvarataga sin rätt, då han, enligt modernt språkbruk, själf dömde, uttog sin rätt och straffade, tedde sig ock rättsordningen endast såsom något, det där endast fastslog gränserna för hans handlingsfrihet. Men så är ej mera i det utvecklade samhället. Om än individens handlingsfrihet principielt förutsättes, beror dess förvärkligande å ena sidan däraf, att den objektiva rätten icke genom en förbjudande rättssats inskränker densamma, å den andra däraf att icke andra genom sina åtgöranden lägga hinder i vägen för handlingsfrihetens utöfvande. Genom saknaden af inskränkande rättssatser och tillvaron af rättssatser, som förbjuda andra att störa eller hindra honom i hans handlande, och endast därigenom är hans handlingsfrihet värkligen tryggad. Från individens synpunkt sedt kan därför korrekt sägas, att hans effektiva handlingsfrihet är förlänad af den objektiva rätten.
Normerna äro affattade efter de olika formerna för det mänskliga handlandet och de olika sätten för och ändamålen med dess ingripande i den yttre verlden. Där ett och samma handlande från olika synpunkter beröres af skilda normer, bilda dessa samvärkande normer tillsammans en komplex, hvari enhvars särskilda innehåll är så förenadt med de öfrigas, att ett för komplexen enhetligt innehåll uppstår. På enahanda sätt sammanföres innehållet af normer, hvilka utstaka gränslinier för mänskligt handlande i fråga om ett ting i rummet eller ett bestående förhållande. Äro gränslinierna så dragna, att med afseende å detta ting eller förhållande varaktigt gäller, att en viss individs handlingsfrihet är helt och hållet eller delvis obegränsad, medan de öfrigas är utesluten, måste således sägas, att han i kraft af den objektiva rätten befinner sig i ett sådant läge, att han kan förfoga öfver tinget eller förhållandet. Det, att en person befinner sig i ett sådant rättsligt läge, kallas subjektiv rätt. Såsom en bestämd subjektiv rättighet karakteriseras ett sådant förhållande genom sin rättsgrund, eller det faktum, som gifver upphof åt detsamma.
De subjektiva rättigheterna äro sålunda icke de i normerna uttalade förpliktelsernas frånsida, sammanfalla icke
