förbjuden,[1] och att å andra sidan den rättsliga makten måste vika, där och såvidt en sedlig förpliktelse att gifva hjälp i värklig fara eller nöd åligger innehafvaren.[2]
Men äfven inom de sålunda uppdragna gränserna gälla i fråga om både lösören[3] och fast egendom, om än i synnerhet beträffande den senare, delvis betydande inskränkningar i den rättsliga makten. Understundom gå dessa så långt, att saken genom dem erhåller bestämmelsen att uteslutande vara föremål för visst allmänt begagnande och sålunda blir en offentlig sak.
Offentliga saker äro gator, torg och andra allmänna platser i stad, allmänna vägar på landet, hamnar, allmänna bryggor och brunnar, kyrkor och begrafningsplatser; vidare ock saltsjön inom landgrund vid kronan tillhörig strand, holme eller skär, som icke tillyder visst hemman, samt dylik strand eller holme, såvidt gäller fiskes bedrifvande eller uppförande af anstalt därå för fiskedriften.[4]
Till offentliga saker hänföras vanligen äfven sådana som äro anslagna för offentliga ändamål. De om dylika saker gällande bestämningarna innefatta emellertid icke inskränkningar i den rättsliga makten öfver saker, utan i förvaltningsväg tillkomna föreskrifter om sättet och vilkoren för deras användande för sitt ändamål. Dessa bestämningar höra därför icke heller till privaträtten.
- ↑ Jfr. B. B. 5: 6; 22: 1, 2; R. B. 29: 1.
- ↑ Se Str. L. 44: 2. B. B. 5: 7, 15: 1 "hafve vatn therhos och annan redskap att släcka med", jfd med M. B. 43: 2, som friar från straff för begagnandet af annans båt eller häst redan där ett positivt dåligt uppsåt saknas.
- ↑ B. B. 22: 5, 8; St. L. 43: 5; K. F. om forntida minnesmärkens fredande den 2 april 1883.
- ↑ Det öppna hafvet är icke föremål för eganderätt, utan inom territorialområdet endst underkastad statens höghetsrätt. Intaga till enskild ego är emellertid på grund af denna höghetsrätt utesluten, såvidt icke särskildt tillstånd af staten meddelas, hvilket i allmänhet icke kan beviljas,
