I den svensk-finska rätten har den rättsliga makten öfver den fasta egendomen icke någonsin egt en absolut eller uteslutande karaktär. Ett visst nyttjande har alltid ansetts böra vara alla tillåtet eller till och med förbehållet. Frånsedt den s. k. vattenrätten, hvarom nedan skall närmare blifva fråga, är sålunda tillåtet att vandra och äfven färdas i annans skog och mark utom tomt och odlade egor, och att där plocka bär, svampar och nedfallna kottar, ållon och nötter. Vintertid får isen å vattendrag fritt befaras.[1] Till allmän väg är lofgifvet att fritt taga väglagningsämne i skog och utmark å utsynadt ställe, äfvensom emot ersättning begagna enskild väg för väglagningsämnets forslande.[2] En viss begränsad jakträtt å annans mark är vidare enhvar medgifven.[3] Brister resetyg eller inträffar annat ofall för vägfarande, är honom lofgifvet att emot erättning taga från annans skog, hvad till afhjälpande af sålunda uppkommet hinder erfordras.[4] Af särskild betydelse är inmutningsrätten eller den enhvar tillkommande befogenheten att genom föreskrifvet tillvägagående förvärfva uteslutande rätt att å andras mark inom de af honom angifna gränserna tillegna sig vissa i jorden befintliga metaller och deras malmer eller i viss sjö där befintlig sjömalm.[5] Till inskränkningar af ifrågavarande slag höra slutligen de till förmån för en hvar medgifna undantagen från jordegarens uteslutande fiskerätt. Då pärlfisket, ehuru egentligen regalt,[6] likväl allmänt bedrifvits, kan ock det nämnas i detta sammanhang.
Men jämväl i allmänt intresse gälla väsentliga inskränkningar, hvilka afse att förhindra ett med det helas väl
oförenligt nyttjande af den fasta egendomen. Särskildt landsfastigheterna voro tidigare underkastade talrika och
