positiva skyldigheter för egaren af fastigheten, egare äfven här taget i förut anmärkta vidsträckta betydelse. Det natuliga afloppet af vatten från bäcken eller vattensamling inom en fastighets område och dagvattnets afrinnande i enlighet med de omedelbart af naturen därför gifna betingelserna får sålunda icke inom annan fastighet hindras, likasom å andra sidan de naturliga betingelserna icke få inom den förra fastighetens område så ändras, att men däraf vållas å den senare.[1] För afledande af dag- och öfverflödsvatten är vidare tillåtet att leda dike genom annans egor, där detta, med beaktande af dikets genom dess ändamål och markens beskaffenhet angifna riktning, kan ske med minsta skada och olägenhet för fastighetens innehafvare. Öfver annans bebygda tomt får dock endast läggas täckt dike; dikes förande under annans väg medför tillika skyldighet att bygga och underhålla bro öfver detsamma. För mark, som åtgår till dike, skall egaren äfven erhålla ersättning, om gräfningen tillskyndar honom skada utan motsvarande fördel; likaså alltid för skada, som brist i anläggningen eller underhållet af diket orsakar.
Af större betydelse är rätten till sjöfällning. Enas egarene till mera än hälften af den vattenbetäckta grunden i ett vattendrag att sänka eller uttappa vattendraget, äro de öfrige pliktige att icke allenast tillåta företaget utan ock, om de ej sedan deltaga däri, efter slutförd sänkning till de förre afstå sina fastigheters områden af den därigenom torrlagda grunden mot ersättning efter deras dåvarande värde, minskadt med den å samma områden sig belöpande andelen af sänkningskostnaden. Vid sådan öfverföring skall dock fastigheternas mantal nedsättas med så stor del, som svarar mot det frångångna området, och mantalet å de fastigheter, till hvilka dylika områden öfvergått, i samma mån ökas.[2] Förutsättning för majoritetens befogenhet att besluta och utföra sjöfällning är likväl, att fällningen är nyttig[3] och därjämte förenlig med det allmännas intresse.[4] Under nämda
